lifebymalmo

 

Ännu en dag på sjukhuset. Är så ledsen & så trött på detta.
Tanken av att ha något som är skadligt eller rent av dödligt i ens kropp är fruktansvärt.

Man pendlar mellan hopp & förtvivlan.
Ångesten är ständigt runt hörnet.....

Jag försöker vara positiv, försöker vara glad & ha humöret & humorn på topp!

Men gud vad jag sjunker ihop därimellan. Vill bara bädda ner mig i sängen, låta tårarna spruta fritt & bara tycka synd om mig själv. Och dom dagarna har jag också. Ofta!

Vänner & bekanta, familjen & många andra frågar alltid: Hur är det? Hur mår du nu? Vad händer?
Jag svarar alltid, jo men det är bra. Jag har lite ont, men idag har jag en bra dag O.S.V.
Ständigt leende & alltid "Det är bra" *Jag mår bra*

Neej, det är inte bra. Det gör ont. Jag mår illa. Jag kräks. Jag tappar hoppet. Dottersvulster dyker upp, nya cystor kommer i rasande fart....

Men alla dessa undersökningar, bollas mellan gynekologiska läkare & Kirurgen & NU äntligen blivit satt i ett specialistteam. Detta "bollandet" mellan olika läkare & olika instanser gör att jag blir så trött, så in i märgen ledsen. Hittils är Diagnosen Godartad.

Värdena sjunker, trycket är Jättelågt 120/56. Blodvärdet 87. De andra minns jag inte, men alla prover hade försämrats tills idag......

Hur länge är det godartat? När vänder det & blir elakartat? Hinner jag opereras? Hinner jag bli frisk?

Om inte? .........
Många funderingar som tär på mig. Självklart vill jag vara stark för de närmaste i min omgivning.
Jag fortsätter säga att allt är bra. Klart detta ordnar sig. Snart är allt borta & jag har det bra.

Jag kan inte lasta mina barn & mina bonusbarn & min älskade man med alla ledsna tankar, ångest & funderingar. Jag vill vara stark. Jag vill vara positiv & glad.

 

Hur länge till orkar jag det?

 

Känner för att åka långt ut i skogen & göra en Ronja Rövardotter & skrika ut min rädsla.ångest & smärta...
Kanske gör jag det sen........